pyttigalenpanna

Jag sitter och väntar på bussen nu, faktiskt. Klockan var 07:47 när jag var här, yay. Vad duktig jag känner mig nu. 

Idag måste jag hämta alla 70-talskläder som jag lånade ut till ABBA-föreställningen. Samt min lampa och telefon. Haha, det känns som att min tumme aldrig kommer att falla ur röven på mig. 
Eller ja, Det gör den väl så småning om. Men det är först när den först har blivit skynklig och sen genomgår en kemisk förändring och  tillslut avdunstar, som om den vore ånga. 

Och sedan måste jag verkligen avråda alla att använda brun utan sol. Ifall man inte vet hur man skall få det så jämt som möjligt iallafall. Det ser ut som om jag har ett stort jävla ”S” på låret, fan också. 
Annars är det ju fint, och jag hoppas verkligen att jag får till det till skolavslutningen. Och jag hoppas även att jag inte kommer sluta som Marilyn Monroe, och visa halva fjaset för att jag inte har en kjol som sitter påklistrad på kroppen. 
Det känns verkligen som att det kommer att hända; Klänningen KOMMER att flyga upp. Jag blir tomatröd av att bara tänka på saken. 

Fyfan, vilket jävla pissväder. Jag har lust att peta Gud i näsan och tala om för honom att majoriteten av Hans folk hatar dåligt väder. Men ja, Det kommer jag nog aldrig kunna göra. Och tänk vad alla bönner hade reagerat negativt mot mig. Nej; det vill vi inte vara med om. Jag skall allt gifta mig med en rik bonde som kan köpa tillbaka min lilla häst för nästan inga pengar alls. Jag tror att hon skulle kunna gå på en 10-15 tusen. Nästan som hittat då man talar om en sådan fin och underbart fin häst.

Nadja

10/6-09